»N-nä, inte för mig. Betalar sig gör det inte precis. Det vill säga, dom betalar mig inte ett öre, och jag måste — själv hålla mig med vivre och logis.»
Detta såg ju inte vidare inkomstbringande ut, och jag skakade på huvudet för att antyda, att det nog skulle visa sig svårt att samla mycket kapital genom sådana förvärvskällor.
»Men huvudsaken är, sade Herbert Pocket, »att man har ögonen öppna och ser sig omkring. Det är det viktigaste. Att man är på ett kontor och har ögonen öppna och ser sig omkring.»
Jag tyckte det var en märklig uppfattning, att man måste vara på ett kontor för att kunna se sig omkring, men jag teg.
»En dag kommer tillfället», sade Herbert. »Då griper du det i lockarna, ser du, och gör din förmögenhet, och sen är det klappat och klart. Har du skaffat förmögenheten, sedan är det bara att använda den.»
Ehuru Herbert på detta sätt i inbillningen gjort sin lycka, var han alls icke uppblåst eller högfärdig, och jag kände mig riktigt tacksam för hans anspråkslöshet. Hans goda humör och trevliga sätt tilltalade mig, och vi blevo goda vänner.
På kvällen promenerade vi och gingo på teatern till nedsatta priser. Dagen därpå besökte vi kyrkan i Westminster Abbey och togo på eftermiddagen en tur i parkerna. Och jag undrade, vem som skott alla hästarna, jag såg där, och önskade att det varit Joe.
På måndag middag åkte vi i droska till Hammersmith. Vi anlände dit klockan två eller tre på eftermiddagen och voro snart vid mr Pockets hus. Vi gingo in i en trädgård vid floden, där mr Pockets barn sprungo och lekte.
