Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
168
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

vudet i händerna, som om han trodde att det skulle ramla av honom till följd av lärdomens tyngd.

Mr och mrs Pocket hade till grannar en inställsam varelse, en änkefru som var nog sympatisk att instämma med den hon sist talade med, välsigna alla människor eller gråta tillsammans med vem som helst, allt efter omständigheterna. Denna dams namn var mrs Coiler, och jag fick den äran att föra henne till bordet samma dag jag installerades i huset. Hon lät mig förstå, att det var ett hårt slag för den kära mrs Pocket, att mr Pocket blivit tvungen att mottaga inackorderade elever. Hon menade därvidlag visst icke mig, tillfogade hon i förtrolig och öm ton (hon hade känt mig i cirka fem minuter); om alla voro lika mig ehuru det var helt annorlunda, Jag fick vidare vid bordet veta att Drummlile, vars förnamn vart Bently, nära på var baronet, d. v. s. han skulle bli det om den nuvarande innehavaren avled. Därnäst fick jag veta att den bok i vilken mrs Pocket läste, då jag kom, var en adelskalender, och att hon kände till titlar och allt i densamma.

Drummle sade inte mycket, han föreföll tvungen och tvär, men hans tvära sätt gav det intrycket att han visste med sig, att han tillhörde de utvalda, och han samtalade därom med mr Pocket som en själsfrände och likställd. Ingen annan än dessa bägge och mrs Coiler visade något intresse för det nobla samtalsämnet och Herbert tycktes anse det pinsamt.

Efter middagen förevisades barnen, vilket förorsakade många episoder, som vittnade om mrs Pockets ovana vid småbarns skötsel. De bägge barnjungfrurna grepo emellertid räddande in och mrs Pocket fick i lugn återgå till diskussionen med Drummle om två baronier.