annan. När jag går till kontoret, lämnar jag Fästningen bakom mig, och när jag kommer hem till Fästningen, lämnar jag kontoret bakom mig. Vill ni göra mig det nöjet att göra detsamma. Jag tycker icke om att blanda ihop de bägge sakerna.»
Klockan nio öppnades kanonen. Den gick av med ett dån, som skakade den lilla stugan som om den när som hälst skulle falla i spillror, och glas och tekoppar hoppade högt. Gamlingen skrek triumferande: »Nu sköt han! Jag hörde honom!» och jag nickade så kraftigt åt honom att jag snart bokstavligen inte kunde urskilja honom.
En liten prydlig tjänstflicka såg efter den gamle om dagarna. När hon dukat och gått, åto vi en utmärkt supé. Klockan halv åtta nästa morgon begåvo vi oss åter till Little Britain. Alltefter som vi kommo närmare vår bestämmelseort blev Wemmicks röst och utseende torrare och hårdare, och hans mun började alltmera likna en brevlåda. Och när vi hunnit fram till kontoret och han plockat fram sin nyckel, såg han lika omedveten ut om någon sorts egendom i Walworth, som om Fästningen och vindbryggan och sjön och fontänen och Gamlingen flugit i luften av kanonens sista skott.
XX.
Som Wemmick hade sagt, fick jag snart tillfälle att jämföra min förmyndares hem med hans kassörs. Min förmyndare var i sitt rum och höll på att tvätta sina händer med sin parfymerade tvål, när jag kom in på kontoret från Walworth, och han ropade mig in till
