»God dag Joe, hur står det till Joe.»
»Goddag Pip, hur mår du, Pip?»
Med sitt goda hederliga ansikte lysande skinande av välvilja satte han ned sin hatt på golvet mellan oss och tog båda mina händer och skakade dem upp och ned som om jag hade varit den nyaste patenterade Pumpen.
»Jag är så glad över att se dig, Joe. Giv mig din hatt.»
Men Joe tog upp den med båda händerna som om den varit ett fågelbo med ägg i, och ville inte höra talas om att skiljas från denna del av sin egendom, utan envisades att stå och hålla den i hand på ett mycket obekvämt sätt, medan han talade.
»Vad du har växt», sade Joe, »å lagt ut å blitt changtil» — Joe funderade åter innan han kom på detta ord — »de ä då säket att du ä en heder för kung och fosterland.»
»Och du, Joe, ser ut som du mådde utmärkt.»
»Ja, Gud vare tack», sade Joe, »ja mår utmärkt för de mästa. Å din syster hon ä inte sämre än förr, å Biddy är också rask och kry. Å alla vännerna har de varken sämre eller bättre än förr, med undantag av Wosple. För honom har det gått utför.»
Under hela denna tid (alltjämt med båda händerna kring fågelboet) betraktade Joe uppmärksamt alla föremål i rummet och stirrade på det blommiga mönstret i min nattrock.
»Gått utför, Joe?»
»Ja», sade Joe och sänkte rösten, »han har lämnat kyrkan å gått in vid teatern. Å därför har han rest till London med mej. Å hans önskan är», tillade Joe och satte för ett ögonblick fågelboet under sin vänstra arm och grävde i det liksom efter ett ägg med den
