utom i smedjan, eller i köket eller därborta på heden. Du skulle inte finna hälften så mycket opassande hos mig om du tänker på mej i min smedja mä hammarn i hand och pipan i mun. Du skulle inte finna något opassande hos mig, om du kom och stack in huvet i smedgluggen och hälsade på Joe grovsmed där, vid det gamla städet, i det gamla svedda förskinnet, sysselsatt med sitt vanliga jobb. Jag är mycket trögtänkt, men jag tror att jag har smitt ihop nånting som är likt vad som är riktigt — va den saken anbelangar. Farväl, käre, gamle Pip, och Gud välsigne dig!»
Han strök mig lätt över håret och gick. Jag stod där tankfull och slagen av hans av enkel värdighet burna ord, och så snart jag hunnit besinna mig, skyndade jag mig efter honom och sökte hinna fatt honom. Men han var försvunnen.
Nästa morgon reste jag till min hemort. Men i stället för att taga in hos Joes, stannade jag på Blå Björnen. Jag konstruerade upp en hel mängd svepskäl för detta mitt beteende — liksom alla självbedragare här i världen göra. Dels skulle jag bara komma till besvär, dels skulle jag vara för långt från miss Havisham och det skulle inte tilltala henne o. s. v.
Skänkrummet på Blå Björnen var tomt. Jag hade beställt middag och satt mig vid bordet innan uppassaren kände igen mig. Han bad om ursäkt för sin glömska och frågade om han skulle sända springpojken efter mr Pumblechook.
»Nej», sade jag, »absolut inte.»
Uppassaren såg förvånad ut och lagade vid första tillfälle att jag fick ett gammalt nummer av en platstidning så tätt under näsan att jag måste taga upp det och läsa följande notis:
