finna där, öppna för mig. Det var Orlick! Jag studsade vid hans åsyn.
Jojo, min unge herre, det finns andra som kommit sig upp än ni», sade han. »Stig på.»
»Hur kom ni hit?»
»Jag kom hit på mina ben. Och min kista kom hit på en skottkärra.»
»Är ni här i god avsikt?»
»Jag är inte här i någon dålig avsikt, unge herre, det jag vet.»
Vi kommo till hans rum, ett litet rum med ett fönster strax innanför dörren. Det var synbarligen använt till portvaktsstuga.
»Det fanns ingen portvakt här förut», anmärkte jag.
»Nej», svarade han. »Men man tyckte att här kunde behövas något skydd mot straffångar och slödder och pack som stryker här i trakten, och då blev jag rekommenderad till platsen, som en karl som kunde mäta sig med vem som helst, och jag tog den. Det är lättare än att dra i bälgen och lyfta släggor.»
Hos miss Havisham, där allt annars var sig likt fann jag en elegant ung dam. Det var Estella. Jag kände genast igen henne trots att hon var mycket förändrad, mycket vackrare, kvinnligare, beundransvärdare och så elegant i dräkt och hållning, att jag vid jämförelse med henne tyckte mig icke ha gjort några framsteg alls. När jag betraktade henne, kände jag på mig, att jag hopplöst sjönk tillbaka i min förra simpla och underlägsna ställning.
Hon behandlade mig som förr, icke direkt ovänligt, utan kallt och avvisande, men mera kokett och utmanande. Miss Havisham blåste under min lidelses eld! Vi gingo ut i trädgården, Estella och jag, sedan vi
