»Verkligen? Högst märkvärdigt.»
Miss Havisham hade fått syn på honom på samma gång som jag och var (liksom alla andra) rädd för honom. Hon gjorde en kraftansträngning för att återkomma till sig själv och stammade något om, att han var punktlig som vanligt.
XXII.
Mr Jaggers besökte miss Havisham för affärer. Vi dinerade och spelade kort tillsammans, och klockan nio lämnade vi Havishams sedan det blivit bestämt att jag skulle taga emot Estella vid diligensstationen, när hon kom till London.
Sedan jag noga övertänkt saken medan jag höll på att kläda mig på Blå Björnen dagen därpå, beslöt jag meddela min förmyndare, att jag betvivlade Orlicks lämplighet som miss Havishams gårdsvakt.
»Nåja, naturligtvis är han inte lämplig», sade min förmyndare, mycket belåten med mitt meddelande, »ty den man som fyller en förtroendepost är aldrig den lämplige.»
Det såg ut som han blev riktigt nyter och glad över att finna att Orlicks fall icke svor mot denna allmänna sats, och han lyssnade mycket belåtet till vad jag hade att meddela om Orlicks karaktär.
»Mycket bra, Pip», sade han, »jag skall gå dit med detsamma och betala honom hans lön och låta honom gå.»
Jag blev litet häpen över detta summariska sätt att gå tillväga och undrade om det icke var skäl att dröja
