»Jo», sade Joe, »ännu en straffånge, som schappat.»
Som mrs Joe satt med huvudet nedböjt över sin sömnad, vände jag mig åt Joes håll och formade tyst munnen till följande fråga:
»Vad är en straffånge?»
Joe formade sin mun till ett så krångligt och invecklat svar, att jag inte förstod ett enda ord mer än»Pip».
»En av fångarna smet förra natten», sade Joe högt. »Och nu tycks det som om de skulle ge varningssignalen för någon annan.»
»Vem skjuter», sade jag.
»Herregud, en så'n pojk», inföll min syster och blängde på mig över sitt arbete, »han kan då fråga ihjäl en'. Den som inte frågar slipper att höra några lögner.»
Jag tyckte inte det var vidare artigt mot henne själv att förutsätta, att hon skulle ljuga, om jag frågade. Men hon var aldrig artig, utom när det var främmande.
I detta ögonblick väckte Joe storligen min nyfikenhet genom att under de fruktansvärdaste ansträngningar öppna sin mun så mycket han kunde och forma den till ett ord, som jag tyckte mest av allt liknade: »Sattyg.»
Jag pekade naturligtvis därför på mrs Joe och formade min mun till en fråga: »Hon?» Men Joe var inte med på det den gången, utan öppnade återigen sin mun och kastade ut i luften något ord, som jag inte kunde förstå.
»Mrs Joe», sade jag som en sista utväg, »jag skulle gärna vilja veta — om det inte besvärar alltför mycket — var skjutandet kommer ifrån.»
»En sån välsignad pojk!» utropade syster min, fastän det lät som om hon menade motsatsen. »Från fartygen, fångskeppen.»
