Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
247
TJUGÅTTONDE KAPITLET

den över mig. Nu lyfter hon upp mig ändå. Håll mig!»

Han vred sig i våldsam kramp och var död.

Compeyson tog saken lätt. Han och jag arbetade tillsammans, och först svor han att aldrig förråda mig, svor på den där svarta lilla boken, som jag lät din kamrat svära på. Vad allt Compeyson hittade på och jag utförde, skulle ta en vecka att berätta. Jag vill bara tala om, att den karlen snärjde mig i sina garn så fast, att jag blev hans slav till liv och lem. Jag stod alltid i skuld hos honom, alltid under hans piska; jag fick göra allt arbetet och utsätta mig för alla faror. Han var yngre än jag, men han hade ett förslaget huvud och bildning och knorvade mig gång på gång utan förbarmande. Min hustru den där gången, då jag var så illa — stopp, hon har inte här att skaffa!»

Han såg sig förlägen och förvirrad omkring.

»Det tjänar inget till att gå in på det ämnet», sade han. »Den tid jag var tillsammans med Compeyson, var den svåraste delen av mitt liv. Därmed är allt sagt.

»Har jag talt om, när jag blev rannsakad ensam för en sak, som Compeyson och jag hade ihop? Inte? Jag blev dömd.

Två eller tre gånger under de fyra eller fem år saken pågick togs den upp på misstankar, men lades ned på grund av bristande bevisning. Slutligen häktades både jag och Compeyson för urbota brott — anklagade för att ha satt falska sedlar i omlopp — och för en del andra saker. Compeyson sade till mig:

»Olika advokater, ingen kommunikation oss emellan!»

Det var allt.

Och jag var så fattig, att jag måste sälja alla mina