att säga. Lyckligtvis kommo tre lantmän in, och de ville också njuta av brasan, varför vi lämnade rum åt dem.
Drummle satte sig upp på sin häst och försvann.
XXX.
Mitt besök hos miss Havisham förorsakade en viss uppståndelse både hos henne och Estella.
»Vilken vind har blåst dig hit, Pip?» sade miss Havisham.
»Miss Havisham, jag for till Richmond i går för att få tala med Estella. Någon vind hade blåst henne hit, och jag följde efter. Vad jag tänkte säga Estella kan jag lika gärna säga er. Jag är så olycklig, som ni någonsin kunnat önska. Jag har fått reda på, vem som är min välgörare. Det var ingen glad upptäckt. Det är emellertid min hemlighet, och icke blott min utan även en annans. Jag har ingen rättighet att yppa den. När ni först tog mig hit till er, miss Havisham, från den lilla byn där borta, som jag önskar, att jag aldrig lämnat, förmodar jag att jag skulle spela rollen av någon sorts tjänare, tillfredsställande ett infall eller en nyck och få betalt för det?»
»Så var det, Pip», svarade miss Havisham och nickade.
»Och att mr Jaggers —»
»Mr Jaggers hade ingenting att göra med den saken och visste ingenting om den. Att han var min juridiske rådgivare och på samma gång din beskyddare, var endast en tillfällighet.»
