muttra på en melodi som steg och sjönk likt vinden, följande omkväde, i vilket dock välsignelserna ditsatts 1 stället för något helt annat och alldeles motsatt:
»Ohoj, välsigne era ögon, här är gamle Bill Barley. Här är gamle Bill Barley, välsigne era ögon. Här är gamle Bill Barley, liggande på rygg, vid Gud! Liggande på rygg, som en gammal död flundra! Här ser ni er gamle Bill Barley, välsigne era ögon. Ohoj! Gud välsigne er!»
Provis bodde i de två mittkamrarna, vilka voro nog så bekväma. Han yttrade ingen förvåning. Jag beslöt att icke säga något om Compeyson. Hans hat till denne kunde förleda honom till någon oförsiktighet.
Jag talade om, vad Wemmick sagt, och Herbert fick en idé, som vi beslöto sätta i verket.
»Vi äro båda goda roddare, Händel, och kunna själva ro Provis ned för floden när tiden är inne. Vi behövde inte hyra någon båt för ändamålet och inga roddare. Vi skulle bättre lyckas undvika misstankar. Bäst vore att skaffa en båt med detsamma vid Templebron. Så kunde du börja ro för nöjes skull upp och ned för floden. Sedan du gjort det en tjugu gånger, skulle ingen människa fästa sig vid det den tjuguförsta eller trettioförsta gången.»
Vi beslöto sätta denna plan i verket. Provis skulle inte låtsas se oss, då vi kommo nedanför Bridge och rodde förbi Mill Pond Bank. Men han skulle rulla ned persiennerna till tecken att han givit akt på oss och att allt var all right.
Redan dagen därpå skaffade jag mig en båt och förtöjde den vid Templebron, ett par minuters väg hemifrån. Och så började jag träna mig i rodd, ibland ensam, ibland tillsammans med Herbert. Snart tog ingen
