en verklig furie i sin svartsjuka. Den mördade kvinnan — en mera passande äkta hälft till mannen i fråga med hänsyn till åldern — fanns död i en lada vid Hounslow Heath. Synbarligen hade en vild strid ägt rum. Hon hade blånader, skråmor och sönderslitna kläder och hade kvävts genom ett grepp om strupen. Det fanns ingen orsak att misstänka någon annan än den unga kvinnan, men Jaggers försvar gick huvudsakligen ut på att hon på grund av mindre storlek och styrka icke kunde vara den skyldiga. Ni kan vara säker på, att han aldrig på den tiden gjorde någon uppmärksam på styrkan i hennes handleder. En del skråmor, hon hade på baksidan av händerna bevisades härleda sig från törnbusksnår — törnen och kvistar sutto ännu kvar i hennes hud och kläder och i snåren hittades bitar av hennes kjol. Men Jaggers finaste trick kommer nu. Man försökte som bevis på hennes svartsjuka uppställa den hypotesen, att hon i ett ytterligt anfall av raseri skulle ungefär vid samma tid mordet begåtts, ha tagit livet av det barn, hon hade tillsammans med mannen — ett tre års gammalt barn — i avsikt att hämnas på honom. »Nåväl», sade Jaggers, »jag påstår, att märkena äro efter törntaggar och icke efter naglar, och jag har bevisat det. Ni säger motsatsen, och framställer utan bevis en hypotes, att hon mördat även sitt barn. Varför anklagar ni henne icke även för detta — på lika goda grunder?» Med ett ord, mr Jaggers var för stark för juryn, och de måste ge tappt!»
»Har hon varit i hans tjänst hela tiden sedan dess?»
»Ja, inte bara det», sade Wemmick, »utan hon kom i hans tjänst genast efter frigivningen, tämjd med ens. Hon har ju blivit ytterligare dresserad sedan, men hon var tämjd från början.»
