»Ingenting. Jag är tacksam för er vänlighet, men för mig kan intet göras.»
»Äro ni och mr Jaggers ännu på god fot med varandra?»
»Ja, jag åt middag hos honom i går.»
»Här är ett bemyndigande till honom att utbetala beloppet åt er.»
»Tack, miss Havisham.»
»Mitt namn står där. Vill ni skriva under mitt namn: ’Jag förlåter henne’? Om icke förr, så när mitt krossade hjärta är stoft och aska — Jag ber er, gör det!»
»Åh, miss Havisham», sade jag, » Jag vill göra det nu. Olyckliga misstag ha förekommit. Mitt liv har varit ett liv i blindhet och mörker. Jag behöver själv för mycket överseende och förbarmande för att kunna hysa någon bitterhet mot er.»
Hon vände sitt ansikte mot mig och till min överraskning, såg jag henne falla på knä vid mina fötter. Hon lyfte sina knäppta händer mot mig, och att se henne så med sitt vita hår och sitt tärda, sorgsna ansikte, smärtade mig outsägligt. Jag bönföll henne att resa sig och ville lyfta upp henne, men hon bara tryckte min hand och grät med nedböjt huvud. Jag hade aldrig förut sett henne fälla en tår.
»O», utropade hon förtvivlat, »vad har jag gjort, vad har jag gjort!»
»Om ni menar, vad ont ni gjort mig, så låt mig svara, att det är mycket litet. Jag skulle ha älskat henne under alla omständigheter. Är hon gift?»
»Ja. Vad har jag gjort, vad har jag gjort! Och, ända tills jag hörde er tala till henne den där dagen, tills jag såg i er som i en spegel, vad jag en gång själv känt
