Hoppa till innehållet

Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
269
TRETTIOTREDJE KAPITLET

pade som en galning för att komma loss. Allt detta skedde fullständigt omedvetet. Jag kom icke ihåg något, förr än jag märkte, att vi lågo på golvet vid det stora bordet, och att ännu brinnande tygflagor, som nyss varit hennes bruddräkt, summo omkring i den sotiga och rökiga luften.

Hjälp anlände slutligen. Hon var sanslös, när läkaren kom. Mina händer hade fått svåra brännskador, men jag kände det icke. Hon var mycket illa däran, men hennes tillstånd var dock icke hopplöst. Den största faran låg i den förfärliga nervchocken. Hennes sängkläder flyttades in i rummet och lades på det stora bordet. Och när jag efter en timme kom tillbaka, låg hon just på samma ställe, som hon en gång utpekat med sin käpp såsom den plats, där hon skulle ligga en dag. Hon hade ännu något spöklikt över sig, trots det den spöklika bruddräkten var uppbrunnen. Ty de hade packat in henne i vit bomull, och däröver låg ett vitt lakan.

Jag erfor att Estella var i Paris. Läkaren lovade underrätta henne. Själv ämnade jag sätta mig i förbindelse med miss Havishams släktingar, genom mr Matthew Pocket. Och så snart jag kom till London nästa dag, talade jag om, vad som skett.

Herbert hade gjort Provis sällskap under en del av natten, medan Clara varit uppe hos sin far, som varit mycket illa däran. Provis hade berättat mera om sitt olyckliga liv. Bland annat om den där kvinnan, han oförhappandes hade nämnt en gång, men icke velat inblanda i sin berättelse.

»Det tycktes som om den där kvinnan varit en ung och vacker kvinna, Händel, men svartsjuk och hämdgirig till yttersta grad.»