»Käre Pip, är du säker på att du inte tärs av längtan efter henne?»
»Ånej, jag tror inte det, Biddy.»
»Säg oss som en gammal vän. Har du alldeles glömt henne?»
»Min kära Biddy, jag har aldrig glömt något i mitt liv, som spelat någon större roll i det. Men denna stackars dröm, som jag kallade det förr, har alldeles försvunnit.»
Det oaktat kände jag vid dessa ord en okuvlig längtan att ännu en gång se det gamla huset för Estellas skull.
Jag hade hört att hennes liv var mycket olyckligt, att hon blivit skild från sin man som behandlat henne grymt och som till slut blivit alldeles outhärdlig. Och jag hade hört talas om att hennes man hade dött av en olyckshändelse då han plågade en stackars häst. Detta hade hänt ett par år förut, och efter vad jag trodde var hon nu omgift.
Sedan vi ätit middag begav jag mig i väg för att få en sista blick på den gamla minnesvärda platsen.
Där fanns ej längre något hus, intet bryggeri, inte någon byggnad av något slag. Endast murarna omkring den gamla trädgården stodo kvar. Som en grind stod öppen gick jag in.
En kall silvervit dimma låg över nejden; månen var ännu ej uppe men stjärnorna lyste svagt genom dimman och månen höll på att stiga upp och kvällen var ej mörk. Jag kunde se var huset och bryggeriet hade stått och sedan fick jag syn på en ensam gestalt som gick på de vanvårdade gångarna i trädgården.
Gestalten tycktes bliva mig varse då jag närmade mig. Den stod alldeles stilla nu. Allt eftersom jag
