Den här sidan har korrekturlästs
317
FYRTIONDE KAPITLET
säga detsamma nu — nu då lidandet varit strängare än alla andra tuktomästare och lärt mig förstå ert hjärta. Jag har blivit böjd och bruten, men — det hoppas jag — till mitt bästa. Var lika hänsynsfull och god mot mig som ni alltid varit och säg att vi äro vänner.»
»Vi äro vänner», sade jag och reste mig samt lutade mig över henne då hon reste sig från bänken.
»Och skola alltid förbliva vänner?» sade Estella.
Jag tog hennes hand i min och vi gingo bort från den förfallna platsen. Och liksom morgondimmorna lättat en gång för länge sedan då jag lämnade smedjan, så skingrades nu kvällsdimmorna och i det strålande ljus, som nu gick upp för mig, kände jag, att nu hade jag för alltid funnit henne.
SLUT
