Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
48
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

jag mitt nuvarande yrke, vilket man skulle kunna säja var hans också, om han gjort någonting åt’et. Och jag arbetade rätt snällt då, försäkrar jag, Pip. Under tiden kunde jag hålla honom stången, och jag höll honom stången, tills han gick å fick slaget. Å jag hade för avsikt att sätta på hans gravsten, att:

»Läsare, vad fel man i hans levnad fann
Kom ihåg han var en så godhjärtad man.
»

Joe reciterade versen så långsamt och högtidligt, att jag frågade, om han hade gjort den själv.

»Jojo men», svarade Joe, »alldeles å mej själv. Ja gjorde dä på ett ögonblick precis som om jag skulle ha’ smitt en hästsko i ett enda slag. Aldri’ va’t så förvånad i hela mitt liv — trodde inte dä kommit ur mitt eget huve. Som sagt Pip, så va dä min mening å hugga in de på hans grav. Men poesi kostar pengar, hur en än hugger’n stor eller liten, å då blev inget av. För att inte tala om va som gick till bärarna så fick mor min allt, som jag hade sparat ihop. Hon var gammal och dålig. Hon följde strax efter och fick slutligen vila, stackars själ.»

Det kom tårar i Joes biåa ögon, och han gnodde först det ena ögat och se’n det andra på ett högst egendomligt och obekvämt sätt, med den runda knoppen på eldgaffelns skaft.

»Dä va ganska lessamt», fortsatte Joe, »å leva ensam här, å jag blev bekant med syster din. Ser du Pip», — Joe tittade strängt på mig, som om han visste, att jag var utav en annan åsikt än han — »din syster ä ett utmärkt fruntimmer.»