Hoppa till innehållet

Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
57
SJUNDE KAPITLET

Det skulle säkerligen komma surt efter, tror du inte det?»

»Det är mycket troligt, miss!»

»Inte för att någon tänker försöka», tillade hon, »för det är slut med den saken för alltid, och här kommer att vara lika tyst och stilla, tills allting faller sönder. Och vad öl beträffar, så finns det tillräckligt av det i källrarna för att dränka hela Manor House.»

»Är det namnet på det här huset, miss?»

»Ett av namnen, min gosse.»

»Har det mer än ett, miss?»

»Ett till. Det andra namnet är Satis, som är grekiska eller latin eller hebreiska, mig kvittar lika, och betyder nog.»

»Nog», sade jag, »det var ett konstigt namn.»

»Ja», svarade hon, »men det skulle visst vara någon mening med det också. Den, som gav huset det namnet, ansåg, att ägaren inte behöfde någonting mera. De måtte ha varit mycket anspråkslösa på den tiden. Men gå inte och dra benen efter dig på det där viset, min gosse.»

Ehuru hon så ofta gav mig den vårdslösa och överlägsna benämningen »min gosse», tycktes hon vara av ungefär samma ålder som jag. Hon såg dock mycket äldre ut, emedan kon var flicka, men hon var lika vacker som självmedveten och behandlade mig lika högdraget som hade hon varit en drottning.

Vi inträdde i huset genom en sidodörr — dörren på framsidan var spärrad med två järnkedjor — och de förstugor och korridorer vi passerade voro nästan alldeles mörka så att hon måste lysa oss med ett ljus. Slutligen pekade hon på en dörr och sade:

»Gå in där.»