om jag beskrev miss Havisham precis sådan som jag sett henne skulle man inte ha förstått mig. På grund därav sade jag så litet som möjligt, vilket föranledde min syster att på ett högst obehagligt sätt dunka mitt huvud i väggen. Det värsta av alltsammans var, att den gamle skrävlaren Pumblechook, driven av brinnande nyfikenhet att få reda på allt vad jag hade sett och hört, vid tedags kom körande med sin schäs för att få reda på alla detaljerna. Och blotta åsynen av denne plågoande med de runda koljeögonen och den öppna munnen, och med det blekröda håret på ända av idel otålighet, kom mig att iakttaga en trilsken tystlåtenhet.
»Nå, min gosse», började onkel Pumblechook, så fort han hade satt sig i den bästa stolen vid brasan, »hur gick det för dig därborta?»
»Jag svarade: »Åhjo vars», och min syster knöt näven åt mig.
»Åhjo vars?» återtog mr Pumblechook. »Det är inget svar. Vad menar du med det, min gosse?»
Jag funderade en liten stund, och sedan svarade jag, som om jag hade gjort en alldeles ny upptäckt:
»Jag menar åhjo vars!»
Med ett utrop av otålighet ämnade min syster just rusa på mig — eftersom Joe var i smedjan, hade jag inte så mycket som skuggan av ett försvar — då Pumblechook avbröt:
»Förarga er inte. Låt mig ta hand om gossen, min bästa fru. Gosse! Först (för att gå i ordning med frågorna) hur ser miss Havisham ut?»
»Mycket lång och mörk», upplyste jag.
»Är hon det, onkel?» frågade min syster.
Mr Pumblechook nickade instämmande och jag för-
