Hoppa till innehållet

Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
82
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

»Sarah Pocket», svarade kusin Raymond, »om en man inte är sin egen nästa, vem är det då?”

Miss Pocket skrattade, och Camilla skrattade och sade, i det hon undertryckte en gäspning:

»En sådan idé!»

Men de sågo allesammans ut att tycka, att det var en mycket god idé. Den av damerna, som hittils varit tyst, sade allvarligt och emfatiskt:

»Mycket sant!»

»Arma själ!» fortsatte Camilla (jag kände, att de under den korta pausen allesammans haft blickarna på mig). »Han är verkligen så underlig. Skulle någon kunna tro, att när Toms hustru dog, så kunde han inte alls förmås att inse vikten av att barnen hade krus på sina sorgdräkter. ’Herre Gud, Camilla’, sade han, ’det betyder väl ingenting, då de små övergivna barnen ändå äro klädda i svart.’ Så likt Matthew. En sådan idé!»

»Goda sidor hos honom, goda sidor hos honom», sade kusin Raymond. »Himlen förbjude, att jag skulle förneka de goda sidorna hos honom, men han har aldrig haft och kommer aldrig att få något sinne för det passande.»

»Ni vet, att jag var tvungen att vara bestämd», sade Camilla. »Jag sade: Det duger icke för familjens anseendes skull. Jag sade honom att utan krusflor var familjen chikanerad. Jag talade inte om annat från morgon till kväll; jag fördärvade min aptit och slutligen blev han ursinnig och sade med en svordom: Gör som ni vill! Jag tackar min himmelske fader, och det skall alltid vara en tröst för mig att veta, att jag handlade som jag gjorde. Jag gick ögonblickligen och köpte krusfloren.»