las till en sådan där spöklik panoptikonbild, och med en rysning sjönk jag ihop under hennes grepp.
»Vad tror du att det där är för någonting?» — hon pekade återigen med sin käpp — »det där med spindelvävarna?»
»Jag vet inte.»
»Det är en stor tårta. En bröllopstårta. Min!»
Hon såg sig omkring i rummet med en vild blick, sedan stödde hon sig på mig på min axel och sade:
»Kom, kom, kom! Promenera med mig!»
Jag förstod av detta att mitt arbete skulle bli att promenera med miss Havisham runt detta rum, och vi började genast. Jag skulle hava känt mig mycket förlägen och olycklig, om Estella hade sett oss i detta ögonblick, men hur förtvivlad blev jag icke, då hon plötsligt infann sig och till på köpet hade med sig de tre damerna och den herre, jag hade träffat därnere. Jag ville stanna av ren artighet, men miss Havisham tog ett nytt tag i min axel och drev mig framåt — och jag skämdes som om alltsammans varit mitt upptåg.
»Kära miss Havisham»>, sade miss Sarah Pocket, »så kry ni ser ut.»
»Nej», svarade miss Havisham, »jag är bara skinn och ben.»
Camilla lyste upp, när miss Pocket fick denna avsnäsning, och hon mumlade i stället beklagande.
»Den stackars kära själen, hur skulle hon kunna se kry ut, arma varelse. En sådan idé!»
»Och hur mår ni då?» sade miss Havisham till Camilla.
Som vi just då passerade Camilla, trodde jag, att vi skulle stanna för att fortsätta samtalet, men miss Havisham ville inte stanna. Vi fortsatte alltså.
