Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
88
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

åstadkomma så mycken skada att tänka på en person, min vän.»

Miss Sarah Pocket som var en liten torr, brunskrynklig gammal kvinna med ett litet ansikte som liknade ett valnötskal och en stor mun, mest lik en katts om man undantar morrhåren, underströk detta uttalande:

»Nej, min vän, visst inte. Hur skulle det gå till?»

»Att tänka är en enkel sak», sade den allvarliga damen.

»Ingenting är enklare, eller hur», sade miss Sarah Pocket.

»Åh ja, ja» sade Camilla, vars stormande känslor tycktes stiga upp från hennes ben tiil hennes bröst, »o, det är så sant! Det är en svaghet att vara så känslofull, men jag kan inte hjälpa det. Min hälsa skulle nog vara mycket bättre om jag kunde låta bli, och ändå vill jag icke byta. Det förorsakar mig lidande, men det är dock en tröst att veta, att man kan känna med sina medmänniskor i nattens tysta timmar.»

Här blev det åter en ström av tårar.

Under hela denna tid hade jag och miss Havisham ej stannat ett ögonblick utan hade ideligen gått runt, runt, än snuddande vid de besökandes kläder, och än med hela rummets längd mellan dem och oss.

»Hur är det icke med Matthew», sade Camilla, »aldrig umgås han med sina släktingar, aldrig kommer han hit för att se hur miss Havisham mår. Jag har legat på min soffa i timtal avdomnad, med upplöst snörliv, med armarna under huvudet, håret utslaget och fötterna jag vet inte var —»

»Mycket högre än huvudet, min älskling», sade mr Camilla.