— Se så, gå din väg, säger jag! sade hon och knuffade till henne med armbågen.
Berthe föll omkull framför byrån, hon rispade sin kind mot ett av dess bronsbeslag, och blodet kom ut. Fru Bovary störtade fram för att lyfta upp henne, slet av klocksträngen, ropade på pigan av alla krafter, och hon ämnade just fara ut i bittra förebråelser mot sig själv, då Charles inträdde. Det var middagstid och han var nyss hemkommen.
— Se hit, min vän, sade Emma till honom med lugn ton, Berthe har stött sig under det hon lekte.
Charles tröstade henne, det var ingenting farligt, och han gick efter muschplåster.
Fru Bovary gick ej ned i matsalen, hon ville stanna kvar ensam där uppe hos barnet. Men då hon såg, huru lugnt den lilla flickan sov, skingrades småningom hennes oro, och hon tyckte att hon varit bra dum och alldeles för ömsint, då hon nyss kunnat ta vid sig så häftigt för en sådan obetydlighet. Berthe grät ju ej längre. Hon andades lugnt, täcket höjde och sänkte sig nästan omärkligt över hennes bröst. Stora tårar sutto ännu i hennes halvslutna ögons hårfransar; det fina skinnet sammandrogs av plåstret, som applicerats på hennes kind.
Det är märkvärdigt vad hon är ful! tänkte Emma.
Då Charles klockan elva på kvällen kom tillbaka från apoteket, dit han efter middagen gick för att lämna igen vad som blev över av plåstret, fann han sin hustru stå vid vaggan.
— Jag försäkrar att det inte är något farligt, sade han och kysste henne på pannan, oroa dig inte, min älskling, det tål du inte vid!
Han hade dröjt länge hos apotekaren. Ehuru han ej visat någon synnerlig oro, hade herr Homais icke desto mindre ansträngt sig att intala honom mod och sinnesstyrka. Man hade talat om alla de faror som hota barnen och om tjänstfolkets vårdslöshet. Charles hade flera gånger försökt att avbryta samtalet.
— Jag har någonting att säga er, viskade han i örat på skrivaren, som gick före honom utför trappan.
