man slagit upp tält, där man sålde bomullstyg, täcken, ullstrumpor, betsel och buntar av blåa band, vilkas ändar fladdrade för vinden. Järnvaror lågo på marken mellan pyramider av ägg och korgar fyllda med ostar på ett underlag av fuktig halm; bredvid sädesrensningsmaskinerna stodo burar, mellan vilkas spjälor skrockande höns sträckte ut sina halsar. Människomassan skockade sig på samma ställe utan att vilja skingra sig, och det var nära att man slagit in apotekets fönster. Om onsdagarna var där en ström av folk, och man trängdes där inne, mindre för att köpa medikamenter än för att begära råd, så beryktad var herr Homais i de närgränsande byarna. Hans skrävel hade slagit an på bondfolket. De ansågo honom skickligare än någon läkare.
Emma stod med armbågen stödd mot fönsterbrädet (där stod hon ofta; fönstret ersätter i landsorten teatrar och promenader), och hon roade sig just med att betrakta bondfolket, då hon varseblev en herre, klädd i grön sammetsrock. Han var klädd i gula handskar, fastän han hade höga damasker, och han styrde stegen mot läkarens hus, följd av en bonde som gick med nedsänkt huvud och fundersam min.
— Träffas doktorn? frågade han Justin, som stod i dörren och talade med Felicité.
Han tog honom tydligen för husdrängen.
— Säg honom, tillade han, att herr Rodolphe Boulanger från la Huchette frågar efter honom.
La Huchette var ett gods nära Yonville, som han nyss inköpt och som han skötte själv. Han var ungkarl och ansågs ha minst femton tusen francs i räntor.
Charles kom in i salen. Herr Boulanger sade honom att karlen, som han hade med sig, ville bli åderlåten, emedan han »kände liksom myror i hela kroppen».
— Jo, det skall rensa bort otyget, var hans svar på alla föreställningar.
Bovary sade därför till att man skulle bära in kompresser och ett handfat och bad Justin hålla detta. Sedan vände han sig till bonden som redan bleknade:
