lärjunge och sade till och med att »den unge mannen» hade mycket gott minne.
Men Charles kunde ej vara nöjd med en sådan undervisning. Fru Bovary var envis, och skamsen eller rättare sagt uttröttad gav herrn efter utan motstånd. De skulle blott vänta ett år, till dess gossen hade gått till skrift.
Sex månader förflöto, och följande året skickades Charles verkligen på fullt allvar till skolan i Rouen, dit fadern själv ledsagade honom mot slutet av oktober.
Ingen av oss kan nu för tiden minnas mycket av honom. Det var en gosse med fogligt lynne; han lekte under lovstunderna, arbetade i arbetsrummet, hörde på i föreläsningssalen, sov lugnt i sovrummet och åt duktigt i matsalen. Till målsman hade han en järnkramhandlare vid rue Ganterie, som en söndag i månaden tog honom med sig på en promenad ned till hamnen för att se på båtarna och förde honom tillbaka till skolan klockan sju, innan det blev kvällsvardsdags. Varje torsdagskväll skrev han med rött bläck ett brev till sin mor, vilket han förseglade med tre munlack, därefter såg han igenom sina historiska anteckningar eller läste i en gammal Anacharsis, som låg och skräpade i arbetsrummet. Då vi voro ute och spatserade, samtalade han med uppassaren, som var från landet liksom han.
Genom trägen flit höll han sig kvar mitt i klassen och en gång fick han till och med ett pris för skicklighet i naturlära. Men när han gått igenom tredje klassen, togo hans föräldrar honom ur skolan för att han skulle få börja studera medicin, övertygade att han skulle kunna bli kandidat på egen hand.
Modern hyrde ett rum åt honom i fjärde våningen hos en färgare av hennes bekanta. Hon gjorde upp villkoren för hans inackordering, skaffade möbler, ett bord och två stolar, ditförde från sitt eget hem en gammal säng av björk, köpte en liten kamin och det vedförråd, som skulle hålla hennes kära gosse varm. Mot slutet av veckan reste hon, efter att ha givit honom en hel mängd förmaningar att uppföra sig väl nu, då han skulle bli överlämnad åt sig själv.
