II.
En natt fram emot klockan ett väcktes de av hovslag, som stannade utanför porten. En piga öppnade vindsluckan och underhandlade en stund med en man, som stod nedanför på gatan. Han kom för att söka doktorn och hade ett brev med sig. Nastasie gick darrande av köld utför trapporna och öppnade alla lås och reglar. Mannen lämnade sin häst och följde efter pigan. Han tog ur sin bomullsmössa ett brev, inlindat i en trasa, och räckte det siratligt till Charles, som satte sig upp i sängen för att läsa det. Av frun, som av blygsamhet vände sig mot väggen, syntes endast ryggen.
I detta brev, som var förseglat med ett blått munlack, bestormades herr Bovary med böner att genast begiva sig till Bertaux för att spjäla ett avbrutet ben. Det är goda sex mil från Tostes till Bertaux och natten var mörk. Fru Bovary den yngre befarade, att hennes man skulle råka ut för någon olyckshändelse. Det beslöts följaktligen, att stalldrängen skulle fara i förväg. Charles skulle komma efter om tre timmar, när månen gått upp. En pojke skulle skickas emot honom för att visa honom vägen och öppna grindarna för honom.
Omkring klockan fyra på morgonen begav sig Charles på väg till Bertaux, väl insvept i sin kappa. Halvsovande lät han öket lunka framåt hur långsamt det ville. Ibland stannade det av sig själv, då spratt Charles upp, påminde sig det avbrutna benet och försökte draga sig till minnes allt vad han läst om benbrott. Det hade slutat regna och dagen höll på att bryta in. På vildaplarnas avlövade grenar sutto småfåglarna orörliga, ruggiga och frusna i den kalla morgonluften. Så långt man såg, utbredde sig slätten, och lövdungarna omkring bondgårdarna bildade här och där mörkgredelina fläckar på den stora gråa ytan, som vid horisonten sammansmälte med himlens bleka färg. Charles öppnade då och då sina ögon, men sjönk snart tillbaka i sin halvslummer, varunder han, i följd av en vanlig sammanblandning av äldre minnen och färska intryck, såg sig själv i dubbel skepnad,
