— Nej, det är för mycket! Det är för mycket! sade Charles, som var nära att kvävas av sinnesrörelse.
— Nej, visst inte, för ingen del! — — »opererade en halt — —» jag har inte satt ut den vetenskapliga termen, ty, ni förstår, i en tidning — — alla skulle kanske inte förstå den; den stora allmänheten måste —
— Ja visst, sade Bovary. Fortsätt.
— Jag börjar om igen, sade apotekaren. »Herr Bovary, en av våra mest framstående praktici, opererade en halt vid namn Hippolyte Tautain, sedan tjugufem år stalldräng på värdshuset Gyllene Lejonet, som hålles av änkefru Lefrançois vid torget. Det ovanliga i detta försök och det intresse, man hyste för föremålet därför, hade åstadkommit en sådan folksamling, att en verklig trängsel uppstod utanför etablissemanget. Operationen försiggick för övrigt som genom ett trollslag, och endast några få bloddroppar trängde sig upp på huden, liksom för att förkunna, att den motsträviga senan äntligen hade givit efter för konstens ansträngningar. Den sjuke (ett märkvärdigt faktum, som vi kunna konstatera de visu) klagade ej över någon smärta. Hans tillstånd lämnar hittills ingenting övrigt att önska. Allt ger en anledning att tro att konvalescensen skall bliva kort, och vem vet till och med, om vi ej vid nästa lantliga fest skola få se vår hederlige Hippolyte figurera i de backantiska danserna, mitt i en skara av glada ungdomar, och sålunda inför allas ögon genom sin vighet och sina krumsprång ådagalägga att han är fullkomligt botad? Ära vare de ädla vetenskapsmännen! Ära vare dessa outtröttliga andar, som ägna sina genomvakade nätter åt sitt släktes förbättring eller tröst! Ära! Trefald ära! Har man ej här anledning till att utropa, att de blinda skola se, de döva höra och de halta gå! Men vad fanatismen fordom lovade sina utvalda fullbordar nu vetenskapen för alla människor! Vi skola låta våra läsare följa de successiva faserna av denna märkvärdiga kur.»
Vilket ej hindrade att gumman Lefrançois fem dagar därefter kom springande helt förfärad och skrek:
— Hjälp! Han dör!
