Han räckte med gentlemannalik nonchalans fram sin hand, och fru Bovary sträckte maskinmässigt fram sin, troligen lydande en starkare viljas attraktion. Hon hade ej känt den sedan den vårafton då det regnade på de gröna bladen och de stodo vid fönstret och sade varandra farväl. Men hastigt erinrade hon sig situationens krav, skakade med ansträngning av sig sina minnens dvala och började stamma några hastiga ord.
— Ah! God dag — är ni här?
— Tyst! ropade en röst från parterren, ty den tredje akten började.
— Ni är således i Rouen?
— Ja.
— Hur länge har ni varit här?
— Tyst där uppe! Ut med dem!
Man vände sig emot dem; de tystnade.
Men från detta ögonblick hörde hon ingenting mer, och gästernas kör, scenen mellan Ashton och hans betjänt, den stora duetten i D-dur, allt hörde hon likasom i fjärran, som om instrumenten blivit svagare och de uppträdande personerna dragit sig längre tillbaka. Hon erinrade sig spelpartierna hos apotekaren och promenaden till amman, läsningen i lövsalen, tête-à-têterna vid brasan, hela denna stackars kärlek som varit så lugn och så långvarig, så tystlåten, så öm, och som hon ändå hade glömt. Varför kom han tillbaka? Genom vilken kombination av slumpen uppträdde han ånyo i hennes liv? Han satt bakom henne, med axeln stödd mot väggen, och då och då skälvde hon till, när den ljumma fläkten från hans näsborrar värmde hennes nacke.
— Roar det här er? sade han och lutade sig så nära intill henne att spetsen av hans mustasch snuddade vid hennes kind.
Hon svarade vårdslöst:
— Å nej, inte mycket.
Då föreslog han henne att lämna teatern och gå och förfriska sig med en glace någonstädes.
— Nej, inte än! Låt oss stanna kvar! sade Bovary. Hon har håret utslaget — det här lovar att bli tragiskt.
