Hoppa till innehållet

Sida:Madame Bovary (sv).djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Då detta tillfälle så oväntat yppade sig för den unge mannens hopp bytte han om taktik och kunde ej nog berömma Lagardys spel i sista akten. Det var någonting storartat, sublimt! Då envisades Charles:

— Du kan ju komma tillbaka om söndag. Se så, besluta dig nu raskt; du gör orätt i att inte stanna om det roar dig det allra minsta.

Emellertid blev det tomt vid borden runt omkring dem; en uppassare kom och ställde sig tyst bakom dem. Charles förstod meningen och tog upp sin börs, men skrivaren hejdade hans arm och glömde till och med ej att betala drickspengar, två silverslantar som han lät klinga mot marmorbordet.

— Jag tycker verkligen inte om, mumlade Bovary, att ni skall ge ut pengar för vår skull.

Den andre gjorde en vänskaplig åtbörd, som betydde att han föraktade pengar, tog sin hatt och sade:

— Det är överenskommet, inte sant? Klockan sex i morgon.

Charles försäkrade ännu en gång att han ej kunde vara borta längre, men ingenting hindrade Emma — — —

— Ja, men — stammade hon med ett egendomligt leende, jag vet inte —

— Nå, vi få väl se, sov på saken.

Sedan sade han till Léon, som följde dem:

— Nu, då ni är i våra trakter igen, hoppas jag att ni kommer och äter middag hos oss ibland?

Skrivaren försäkrade att han ej skulle utebliva, han måste dessutom fara till Yonville för en affär. Och man skildes vid passage S:t Herbland just som klockan slog halv tolv i katedralen.





217