Då Charles såg henne så tyst, antog han att hon var bedrövad, och tvingade sig till att ej säga något, för att ej riva upp denna smärta som gjorde honom rörd. Emellertid gjorde han våld på sin egen och frågade:
— Hade du roligt i går?
— Ja.
Då det var avdukat steg Bovary ej upp, ej heller Emma, och allt eftersom hon satt där och betraktade honom, fördrev enformigheten småningom allt medlidande ur hennes hjärta.
Han föreföll henne ömklig, enfaldig, obetydlig, med ett ord, en medelmåtta på allt sätt. Huru skulle hon bli av med honom? Vilken ändlös kväll! Någonting bedövande, som en opiedoft, omtöcknade henne.
De hörde ett ljud från förstugan, som om man stött mot golvtiljorna med en påk. Det var Hippolyte som kom med fruns bagage. Då han skulle lägga ner det sträckte han med svårighet sitt träben långt ifrån sig.
— Han tänker inte ens längre på hela saken! sade hon till sig själv, då hon betraktade den stackars karlen, vars toviga röda hår dröp av svett.
Bovary letade i sin börs efter en slant. Han tycktes ej förstå allt det förödmjukande för honom i blotta närvaron av denne man, vilken stod där som en personifierad anklagelse mot hans obotliga dumhet.
— Nej se, du har en vacker bukett! sade han, då han på kaminen varseblev Léons violer.
— Ja, sade hon likgiltigt, det är en bukett som jag köpte nyss — av en tiggerska.
Charles tog violerna, svalkade sina av tårar upphettade ögon mot dem och inandades deras doft. Hon tog dem hastigt ifrån honom, varefter hon gick och satte dem i ett glas vatten.
Dagen därpå anlände fru Bovary d. ä. Hon och hennes son gräto mycket tillsammans. Emma försvann, under förevändning att hon hade några befallningar att giva.
Följande dag måste man överlägga om arvsangelägenheter. Fruntimren satte sig med sina sykorgar i lövsalen vid stranden.
