i det gröna, kysste varandra förstulet under popplarna, och de skulle ha velat, som Robinson, leva beständigt på detta lilla ställe, som i deras lycksalighet föreföll dem som ett paradis på jorden. Det var ej första gången som de sågo träd, blå himmel och gröna gräsmattor och hörde vattnet plaska och vinden viska i trädkronorna, men de hade troligen aldrig beundrat allt detta, det var som om naturen ej funnits till för dem förut, eller ej börjat vara skön förrän nu, då deras kärlek slagit ut i blom.
Då skymningen inbröt foro de därifrån. Båten strök utmed öarnas stränder. De sutto tysta i aktern, dolda av mörkret. Årorna gnisslade mot de järnbeslagna årtullarna, taktmässigt som en metronom, under det att vattnet porlade om styret i aktern.
En gång bröt månen fram. Då underläto de icke att svarva poetiska fraser, de tyckte, att den var melankolisk och full av poesi; hon började till och med sjunga:
»En afton, minns du det? Vår julle gled» o. s. v.
Hennes harmoniska och svaga röst dog bort över vågorna, och vinden förde med sig hennes drillar, vilka Léon kände fladdra omkring sig som vingslag.
Hon satt mitt emot honom, stödd mot kajutan, dit månskenet trängde in genom ett av de öppna fönstren. Hennes huvud var uppåtböjt, hon höll händerna sammanknäppta och ögonen upplyftade mot himlen. Ibland doldes hon helt och hållet av pilträdens skuggor, sedan syntes hon plötsligt igen, som en andesyn, i månens sken. Léon satt bredvid henne på toften. Plötsligt kom hans hand att röra vid någonting mjukt; han tog upp det — det var ett rött sidenband.
Båtkarlen betraktade det och sade slutligen:
— Det har väl blivit kvarglömt av ett sällskap som jag rodde häromdagen. Det var en hel hop livade själar, herrar och damer, med tårtor, champagne och hornmusik. Det var i synnerhet en, en lång vacker karl med små mustascher, som var förbaskat rolig! De sa åt honom: Se så, tala om något trevligt nu, Adolphe — nej, Rodolphe tror jag han hette.
