sig; hon tyckte att han hade växt och blivit mager, under det att Artemise däremot påstod att han lagt ut och blivit solbränd.
Han åt middag i den lilla salen liksom förr, men ensam, ty Binet, som tröttnat att vänta på Svalan, hade flyttat fram sin måltid en timme, och nu åt han precis klockan 5, och ändå påstod han vanligen att det gamla skrället hade försenat sig.
Äntligen fattade Léon sitt beslut; han gick och knackade på hos läkaren. Frun var uppe på sitt rum, varifrån hon ej kom ner förrän efter en kvarts timme. Herr Bovary tycktes förtjust över att få träffa honom, men han satt inne hela kvällen och likaså den följande dagen.
Han fick träffa henne ensam om kvällen, mycket sent, bakom trädgården, i gränden — i gränden, liksom den andre! Det var ett förskräckligt väder, och de stodo under en paraply och samtalade vid blixtarnas sken.
Deras avsked blev sönderslitande.
— Det är värre än döden! sade Emma.
Hon grät och vred sig i hans armar.
— Farväl! Farväl! När får jag nu se dig igen?
De vände om för att kyssa varandra ännu en gång, och nu lovade hon honom att snart hitta på något sätt att göra sig ledig åtminstone en gång i veckan. Emma tvivlade ej på att det skulle lyckas. För övrigt var hon full av förhoppningar. Nu skulle hon ju snart få pengar.
Och så köpte hon till sitt rum ett par gula, bredrandiga gardiner, om vilkas billiga pris herr Lheureux ordat vitt och brett; hon svärmade för en matta och herr Lheureux, som försäkrade »att det ej var hela världen», lovade artigt att skaffa henne en sådan. Hon kunde nu ej längre undvara hans tjänster. Tjugu gånger om dagen skickade hon efter honom, och han lämnade genast sina affärer i sticket och tillät sig aldrig den minsta invändning. Man kunde lika litet begripa varför gumman Rolet åt frukost hos henne varje dag och till och med hälsade på henne i hemlighet.