Gyllene Lejonet, vars port Artemise gäspande öppnade för henne. Hon rörde för fru Bovarys räkning om de ännu glödande kolen under askan. Emma blev ensam i köket. Då och då gick hon ut. Hivert spände för utan att göra sig någon brådska, allt under det han hörde på gumman Lefrançois, som stack ut sitt nattmössbeklädda huvud genom ett fönster, gav honom ärenden att uträtta och utbredde sig i förklaringar, som skulle gjort vilken annan som helst huvudyr.
Äntligen, då han hade ätit frukost, tagit på sig sin kappa, tänt sin pipa och fått piskan i handen, klättrade han helt lugnt upp på sin kuskbock.
Svalan rullade bort i sakta trav, och under den närmaste tre fjärdedels milen stannade den här och där för att taga upp resande, som stodo vid vägkanten utanför gårdsgrindarna och väntade. De som hade sagt till kvällen förut läto vänta på sig; några lågo till och med ännu i sina sängar. Hivert ropade, skrek och svor, därefter steg han ner från sin kuskbock och gick och hamrade på förstugudörren. Vinden blåste in genom de spräckta vagnsfönstren.
Emellertid blevo de fyra sätena fullsatta, vagnen rullade framåt mellan två rader av äppleträd, och vägen tycktes ständigt avsmalna mot horisonten, mellan sina båda långa diken fulla av gult vatten.
Emma kände till den från början till slut; hon visste att först kom det en äng, sedan en milstolpe, därefter en alm, en lada eller en banvaktarstuga; ibland blundade hon till och med för att föra sig själv på villospår. Men hon förlorade aldrig det bestämda medvetandet av huru stor väglängd de tillryggalagt. Slutligen trängde sig stenhusen tillsammans, marken dånade under hjulen, Svalan gled fram mellan trädgårdar, där man genom gallergrinden såg statyer, en vinkast, klippta idegranar och en gunga. Sedan låg staden plötsligt framför henne.
Amfiteatraliskt sluttande och inhöljd i dimma utbredde den sig bortom broarna. Sedan höjde sig fälten enformigt ända till den obestämda gränsen mellan himmel och
