förflutit, livade tydligen upp honom, ty under hela vägen var hans tunga oavbrutet i gång; så snart man var framme hoppade han ur vagnen och skyndade sig att ta reda på Léon, och trots skrivarens motstånd släpade herr Homais honom med sig till Café de Normandie, där han majestätiskt inträdde med hatten på sig, ty han ansåg det ytterst lantligt att ta av sig hatten på ett offentligt ställe.
Emma hade väntat på Léon i tre kvarts timme. Slutligen skyndade hon till hans byrå, och trasslande in sig i alla möjliga slags gissningar, anklagande honom för likgiltighet och förebrående sig själv sin svaghet tillbragte hon eftermiddagen vid fönstret.
Ännu klockan två sutto de bägge herrarna till bords. Homais var förtjust. Ehuru matsalens lyx gjorde nästan starkare intryck på honom än den goda maten och drycken, satte likväl vinet hans blod i hastigare omlopp, och då romomeletten serverades började han utveckla ganska omoraliska teorier rörande kvinnokönet. Det som huvudsakligast slog an på honom var damernas chic. Han kunde ej tänka sig någonting gudomligare än en elegant toalett i ett smakfullt möblerat rum, och beträffande rent fysiska företräden hade han ingenting emot ett lagom hull.
Léon betraktade pendylen i förtvivlan. Apotekaren drack, åt, pladdrade.
— Det måtte vara ganska magert för er här i Rouen, sade han plötsligt. För övrigt är er allrakäresta inte långt borta.
Och då den andre rodnade tillade han:
— Se så, var uppriktig! Ni vill väl inte neka till att ni i Yonville — ?
Den unge mannen stammade.
— Hos fru Bovary, kurtiserar ni inte — ?
— Vem då?
— Pigan!
Det var på fullt allvar, men hos Léon var fåfängan starkare än klokheten, och det var endast lamt som han opponerade sig. För övrigt tyckte han ej om annat än brunetter.
