— Nå, sade Hivert, nu skall du också till tack spela komedi för oss.
Den blinde sjönk ner på sina knän, kastade tillbaka huvudet, rullade med sina grönaktiga ögon, räckte ut tungan och gned sig på magen med bägge händerna, i det han utstötte ett slags dovt tjut, som en utsvulten hund. Emma kände vämjelse vid denna syn och kastade över axeln till honom ett femfrancsstycke. Det var hela hennes förmögenhet. Hon fann det storartat att kasta bort den så där.
Vagnen hade satt sig i rörelse, då herr Homais plötsligt sträckte sig ut genom fönstret och ropade:
— Ingen mjöl- eller mjölkmat! Begagna ylle närmast kroppen och håll de sjuka kroppsdelarna i enbärsrök!
Emma kände sig dödstrött, och hon kom hem till Yonville slö, modlös, nästan sovande.
Hände vad som vill! tänkte hon.
Och för övrigt vem vet! Kanske kunde någon oförutsedd händelse inträffa? Lheureux kunde ju dö.
Klockan 9 på morgonen väcktes hon av sorlande människoröster nere på torget. Vid saluhallen hade en folkmassa skockat sig omkring ett stort anslag, som var fastklistrat på en av pelarna, och hon såg Justin stiga upp på en granitstolpe och riva sönder affischen. Men i detsamma grep lantpolisen honom i kragen. Herr Homais kom ut ifrån apoteket, och mitt i folkmassan stod gumman Lefrançois, som tycktes orera vitt och brett.
— Frun! Frun! utropade Felicité, som störtade in. Det är skamlöst!
Och den stackars flickan räckte henne helt uppskakad ett gult papper, som hon nyss ryckt bort från porten. Emma kastade en blick därpå. Det var ett tillkännagivande att allt hennes bohag var till salu.
De betraktade varandra tyst. Matmodern och pigan hade ingen hemlighet för varandra. Slutligen suckade Felicité:
— Om jag vore som frun skulle jag gå till herr Guillaumin.
— Tror du — ?
