— Men —
— Låt mig vara i fred!
Och hon kastade sig på sin säng.
En besk smak i munnen väckte henne. Hon fick se Charles och tillslöt ögonen igen.
Hon kände nyfiket efter om hon ej hade några plågor. Nej, ännu ingenting. Hon hörde pendylens knäppningar, eldens smattrande och Charles’ andedräkt bredvid sängen.
Ah! Döden är ingenting svårt! tänkte hon; jag skall somna, och så är allt slut!
Hon drack en klunk vatten och vände sig mot väggen. Den obehagliga bläcksmaken fortfor.
— Jag är törstig! Å, vad jag är törstig! suckade hon.
— Hur är det med dig? sade Charles, som räckte henne ett glas.
— Det är ingenting! Öppna fönstret — jag kväves!
Och hon anfölls så plötsligt av äckel att hon knappast hann få fram sin näsduk under örngottet.
— Tag den! sade hon hastigt; kasta bort den!
Han gjorde henne frågor, men hon svarade icke. Hon höll sig orörlig, hon var rädd att hon skulle kräkas vid minsta rörelse hon gjorde. Emellertid kände hon en iskyla sprida sig från fötterna uppåt hjärtat.
— Seså, nu börjar det! mumlade hon.
— Vad säger du?
Hon rullade med huvudet av och an och öppnade oupphörligt käkarna, som om hon haft någonting mycket tungt på sin tunga. Klockan åtta började kräkningarna ånyo.
Charles märkte att ett slags vitt grus fastnat på handfatets insida.
— Det var märkvärdigt! Det var besynnerligt! sade han.
Men hon svarade i bestämd ton:
— Nej, du misstar dig!
Sakta och nästan smekande förde han handen över hennes mage. Hon uppgav ett gällt skrik. Han tog ett steg tillbaka helt förfärad.
Sedan började hon kvida, i början helt svagt. Hennes axlar skakades av en våldsam rysning, och hon vart blekare än lakanet, vari hennes styva fingrar
