Ämbetsbrodern delade ingalunda denna åsikt, och som han alltid, enligt vad han själv sade, gick den enklaste och naturligaste vägen, ordinerade han kräkmedel, för att fullkomligt rensa magen.
Strax började hon kräkas blod. Hennes läppar sammanpressades ännu hårdare. Hon var styv i alla lemmar, hennes kropp var betäckt av bruna fläckar, och hennes pulsåder kändes under fingrarna som en hårt spänd tråd, en harpsträng som var nära att brista.
Sedan började hon upphäva de förfärligaste skrik. Hon förbannade giftet, smädade det, besvor det att skynda sig och avvisade med sina stela armar allt vad Charles sökte förmå henne att dricka. Han tycktes utkämpa en nästan svårare kamp än hon, han stod med näsduken för munnen, det rosslade i hans bröst, och han grät så att hela hans kropp skakade. Felicité sprang av och an i rummet; Homais stod orörlig och drog djupa suckar, och till och med herr Canivet, som eljest alltid bibehöll sitt lugn, började känna sig upprörd.
— För tusan — hm — nu är ju magen rensad, och så snart anledningen är borta —
— Borde dess verkan upphöra, sade Homais, det är självklart.
— Bädda henne! utropade Bovary.
Utan att höra på apotekaren, som ännu ansåg sig kunna framställa den hypotesen: »det är kanske en kris till förbättring», gick Canivet för att blanda till teriak. Då hörde man en pisksmäll; alla fönsterrutor skallrade, och en postvagn, dragen av tre hästar, fullstänkta med smuts ända upp till öronen, rullade i ursinnigt galopp över torget. Det var doktor Larivière.
Om en gud uppenbarat sig skulle det ej ha väckt större sensation. Bovary lyfte händerna mot himlen, Canivet stannade tvärt och Homais tog av sig rökmössan, långt innan doktorn kommit in.
Han tillhörde den beryktade kirurgiska skola som utgått från Bichat, denna nu utdöda generation av filosoferande praktici, som älskade sin konst med en fanatisk kärlek och utövade den med skarpsinnighet och glödande
