d. ä. höll dem sällskap. Alla tre sutto tysta. Slutligen suckade den gamle mannen:
— Kommer ni ihåg, min vän, att jag kom till er i Tostes en gång, då ni nyss hade förlorat er första hustru? Då var det jag som tröstade er! Då kunde jag hitta på någonting att säga er, men nu — !
Därpå tillade han med en djup suck:
— Det är slut med mig, ser ni! Först mister jag min hustru — sedan min son — och nu min dotter också!
Han ville genast fara tillbaka till Bertaux; han sade att han ej kunde sova i detta hus. Han ville ej ens se sin dotterdotter.
— Nej, nej! Det skulle göra mig alltför ont. Men ni ska ge henne en kyss från mig! Adjö! Ni är en präktig gosse! Och aldrig skall jag glömma det här, sade han och slog sig på benet, var inte rädd, ni skall alltid få er kalkon.
Men då han kom upp på kullen vände han sig om, som han fordom hade vänt sig om på St. Victorvägen, då han skildes från henne. Alla köpingens fönster voro förgyllda av den nedgående solens strålar. Han satte handen för ögonen, och han betraktade den av en stenmur inhägnade kyrkogården vid horisonten, där vita gravstenar skymtade fram mellan svarta trädkronor, därefter fortsatte han sin väg i sakta trav, ty hans ök haltade.
Fastän de voro mycket trötta, sutto Charles och hans mor länge och pratade om kvällen. De talade om det förflutna och om framtiden. Hon skulle flytta till Yonville och sköta hans hushåll, de skulle aldrig skiljas mer. Hon var ytterst vänlig och hade en hel mängd goda idéer; inom sig var hon glad över att åter få lägga beslag på hans tillgivenhet, som i så många år gått henne förbi. Klockan slog tolv. Köpingen var tyst som vanligt, men Charles vakade och tänkte alltjämt på henne.
Rodolphe, som för att förströ sig hela dagen hade varit ute på jakt, sov helt lugnt i sitt slott; även Léon sov.
Men det fanns en annan som ej sov vid denna timme.
På gravkullen mellan granarna låg en gosse på knä och snyftade, som om hans hjärta velat brista under
