Sida:Madame Bovary (sv).djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

mer att lära, ingenting skulle kunna väcka hennes domnade känslor.

Men den oroande föreställningen om helt och hållet förändrade levnadsförhållanden, eller kanske snarare den retning hon erfor genom denne mans närvaro, hade varit tillräckliga för att inbilla henne, att hon nu äntligen intagits av denna underbara lidelse, som hittills svävat som en rosenfjädrad fågel fjärran där uppe i poesiens himmel; det lugn, vari hon nu levde, kunde dock omöjligen vara den lycka, hon drömt sig.


VII.

Ibland tänkte hon, att detta ändock var de skönaste dagarna i hennes liv, smekmånaden som den ju kallas! För att riktigt kunna njuta av dess behag hade man bort fara till något av dessa land med klingande namn, där det är så behagligt att lättjas. Man rullar långsamt uppför branta vägar i postvagnar med blåa sidengardiner och lyssnar till postiljonens sång, som tillika med getternas klockor och forsarnas dova brus genljuder i bergen. Man inandas citronträdens dofter i solnedgången vid stranden av golfen, och om kvällen sitter man på villans terrass hand i hand, betraktar stjärnorna och gör upp planer för framtiden. Det föreföll henne, som om vissa trakter av jorden frambragte lycka, likt en planta, som är egendomlig för marken och ej trives på något annat ställe. Varför kunde hon ej få luta huvudet i handen med armbågen stödd mot en schweizerhyddas balkongskrank eller gömma sin melankoli i en skotsk cottage tillsammans med en man klädd i lång svart sammetsrock, stövlar med vida, veckiga skaft, spetsig hatt och manschetter!

Hon skulle kanske ha velat anförtro allt detta till någon. Men hur skall man kunna uttrycka en obeskrivbar sorg, vilken växlar form som skyarna och virvlar av och an som vinden? Hon saknade ord, tillfälle, djärvhet.



36