att tala om. Utbrotten därav hade blivit regelmässiga; han kysste henne på vissa klockslag. Det var en vana som alla andra och liksom en på förhand väntad dessert efter en tråkig middag.
En skogvaktare, som herrn kurerat för en lunginflammation, hade givit frun en liten italiensk vinthund; hon tog den med sig ut på promenader, ty hon gick ut ibland för att få vara ensam ett ögonblick och slippa ha för ögonen den evinnerliga trädgården och den dammiga landsvägen.
Hon gick till bokdungen vid Banneville, nära den övergivna paviljongen, i hörnet av muren, åt fältet till. I diket växer bland gräset ett slags lång rörvass med vassa blad.
I början såg hon sig omkring, för att se efter om ingenting hade förändrats sedan hon var där sist. Hon återfann samma fingerörter och vildsenap på samma ställen, samma knippor av nässlor runtomkring de stora stenarna och samma plättar av lavar på de tre fönstren, vilkas ständigt tillslutna luckor med sina rostade järnbeslag föllo sönder i bitar, så murkna voro de. Hennes tankar irrade i början omkring på måfå, liksom hennes vinthund, som sprang omkring i cirklar på fältet, jagade gula fjärilar eller sorkar och tuggade på vallmoknopparna vid kanten av en åkerteg. Sedan antogo hennes idéer en viss form, och sittande på gräsmattan, som hon grävde upp med ändan av sin parasoll, upprepade Emma flera gånger för sig själv:
— Min Gud, varför gifte jag mig?
Hon undrade, om det ej hade varit möjligt att genom andra kombinationer av slumpen träffa på en annan man, och hon försökte föreställa sig, vilka dessa icke inträffade händelser skulle ha varit, hurudana de kunnat bli, detta olika liv och denne man, som hon ej kände. Alla män voro ju ej lika Charles. Han hade kunnat vara vacker, spirituell, fin, intagande, sådan som de sannolikt voro, de herrar som hade gift sig med hennes forna kamrater i klostret. Huru hade de det nu? I staden med dess gatbuller, dess brusande, bländande nöjen, förde de ett liv, som kommer hjärtat att vidga sig och sinnena att
