Då fattade den nykomne ett förtvivlat beslut, öppnade munnen på vid gavel och skrek av alla krafter, som om han ropade på någon, ordet Charbovari.
Det blev ett oväsen utan like, som gick i ett oupphörligt krescendo; det tjöts, skälldes och stampades och oupphörligen upprepades: Charbovari! Charbovari! Larmet avtog endast småningom och med svårighet och skrattet bröt oupphörligt löst igen än här och än där som en illa släckt svärmare.
Med yttersta ansträngning och hela störtskurar av bannor lyckades läraren slutligen återställa ordningen i klassen. Han lät nu nykomlingen stava till sitt namn och det befanns vara Charles Bovary. Därpå fick den stackaren befallning att gå och sätta sig på skambänken nedanför katedern. Han ämnade bege sig på väg, men hejdade sig tveksam.
— Vad söker ni? frågade läraren.
— Min mös — — svarade nykomlingen förskrämd och kastade oroliga blickar omkring sig.
Lärarens ursinniga rop: — Hela klassen får sitta kvar! förebyggde som ett Quos ego ett nytt utbrott av munterhet. Var stilla! sade han förargad och torkade pannan med en näsduk, som han tog upp ur hattkullen. Och ni, nykomne, fortfor han, skall få skriva verbet ridiculus sum tjugu gånger på svarta tavlan.
Därpå tillade han med mildare röst:
— Ni hittar nog er mössa; ingen lär väl ha stulit den.
Lugnet var återställt. Alla huvud lutade sig ned över skrivböckerna och den nykomne ådagalade under två timmar det mest oklanderliga uppförande, ehuru då och då en pappersplugg, som avskjutits från en gåspennspets, träffade honom mitt i ansiktet. Han torkade av sig med flata handen och satt orörlig med nedslagna ögon.
På aftonen tog han fram sina lösärmar ur pulpeten, linjerade sin skrivbok och lade sina skrivsaker i ordning. Vi sågo huru samvetsgrant han arbetade, huru han bråkade sin hjärna och slog upp alla ord i lexikonet. Det var troligen den goda vilja, han lade i dagen, som räddade honom från att få flytta ner i en lägre klass,
