104
slag. Han önskade bli upplyst om mitt själstillstånd. Jag upplät utan förbehåll mitt hjärta, utom i allt som rörde min plan till rymning.
— I dina ögon, min käre vän, sade jag, vill jag inte synas vara annorlunda än jag är. Om du trott dig finna en klok och till sina begär luttrad vän, en av himlens tuktan omvänd vällusting, kort sagt, ett hjärta frigjort från kärleken och löst ur sin Manons förtrollning, så har du dömt alltför gynnsamt om mig. Du återser mig nu sådan du lämnade mig för fyra månader sedan… alltjämt älskande och alltjämt olycklig genom denna kärlek, i vilken jag inte tröttnar att söka min lycka.
Han svarade, att den bekännelse, jag nu avlade, gjorde mig oursäktlig, man såg väl många syndare, som berusade sig av lastens falska lycka ända därhän att öppet föredraga den framför dygdens, men det var åtminstone hägringar av sällhet, som lockade dem, och de voro dårade av skenet. Men att som jag inse, att föremålet för min åtrå endast var ägnat att göra mig brottslig och olycklig, och likväl fortsätta att störta mig i olycka och brott var en motsägelse mellan tanke och handling, som icke gjorde heder åt mitt förnuft.
— Tiberge, genmälde jag, hur lätt blir dig inte segern, då dina vapen inte möta något motstånd! Låt mig nu i min tur resonera. Vill du verkligen påstå, att det du kallar dygdens lycka är fritt från lidanden, motgångar och oro? Vilket namn ger du då åt fängelset, korset, marterna och tyrannernas
