Hoppa till innehållet

Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
113

tillkalla hjälp, visade jag honom ett övertygande skäl till tystnad, vilket jag bar under min rock.

— En pistol, utropade han. — Ah, min son, vill ni beröva mig livet som erkänsla för den eftergivenhet, jag visat er?

— Det förbjude Gud, svarade jag. — Ni har alltför gott förstånd för att driva mig till en sådan ytterlighet, men jag vill bli fri, och jag är så fast besluten därtill, att om ni försöker hindra mig i utförandet av min plan, så är ni förlorad.

— Men min käre son, återtog han blek och förskräckt, vad har jag då gjort er? Vad har ni för orsak att vilja bringa mig om livet?

— Ingen alls, svarade jag otåligt, jag har inte för avsikt att döda er. Om ni vill leva, så öppna blott porten, och jag är er bäste vän.

Jag varseblev nycklarna, som lågo på hans bord. Jag tog dem och uppmanade honom att följa mig så ljudlöst som möjligt. Han var nödsakad att finna sig däri. Allt eftersom vi skredo framåt och varje gång han öppnade en dörr, upprepade han suckande:

— Ack, min son, vem skulle väl kunnat tro något sådant?

— Intet buller, min far, upprepade jag i min tur oupphörligt.

Omsider kommo vi fram till ett slags skrank, som stod framför stora porten åt gatan. Jag trodde mig redan fri, där jag befann mig bakom patern med ljuset i ena handen och pistolen i den andra.


M. L. 8