ligt att förbli okänd, om man har en vacker kvinna med sig.
Hur välgrundade dessa invändningar än syntes mig, förmådde de dock ej i min själ taga överhand över det så nära vinkande hoppet att kunna befria Manon.
Jag sade detta åt herr de T. och bad honom tillgiva kärleken en smula djärvhet och otålighet. Jag tillade, att jag ämnade lämna Paris och slå mig ned i någon närbelägen by, såsom jag gjort förut.
Vi överenskommo sålunda med vaktknekten att verkställa företaget redan dagen därpå, och för att trygga detta så mycket som möjligt beslöto vi att medtaga en mansdräkt i syfte att underlätta själva rymningen ur huset. Det var svårt nog att smuggla in en sådan, men min fyndighet var icke rådlös inför detta problem. Jag bad endast herr de T. att följande dag ikläda sig två tunna västar, den ena utanpå den andra, och åtog mig att draga försorg om det övriga.
ELFTE KAPITLET.
På morgonen följande dag återvände vi till spinnhuset. Jag medförde för Manons räkning linne, strumpor med mera, och utanpå min livrock bar jag en syrtut, som dolde mina svällande fickor.
