Därpå försvann han hastigt. Lescaut föll till marken, utan minsta livstecken. Jag tvingade Manon att fly, ty våra tjänster skulle ju vara gagnlösa för en död, och jag fruktade att bli överraskad och fasttagen av nattväktaren, som ej kunde dröja att uppenbara sig. Tillsammans med henne och fångknekten vek jag av in i första tvärgränd. Manon var så medtagen, att jag hade möda att hålla henne uppe.
Omsider varseblev jag en hyrvagn vid änden av gränden. Vi stego upp i den, men då kusken frågade, vart han skulle köra, visste jag icke, vad jag skulle svara. Jag hade ingen säker fristad, icke heller någon pålitlig vän, till vilken jag vågade taga min tillflykt. Därtill kom att jag var så gott som utan pengar, i min börs fanns icke stort mer än en halv pistol.
Förskräckelsen och tröttheten hade till den grad angripit Manon, att hon satt halvt vanmäktig vid min sida. Dessutom var min inbillning uppfylld av mordet på Lescaut, och jag kände mig ännu icke säker för nattväktaren. Vad var att göra?
Lyckligtvis påminde jag mig värdshuset i Chaillot, där jag hade tillbringat några dagar med Manon, då vi foro till denna by för att bosätta oss där. Jag hoppades icke blott att där befinna mig i säkerhet utan även att kunna vistas där någon tid utan att ansättas med krav på omedelbar betalning.
— Kör till Chaillot, sade jag till kusken.
