lät servera henne lika fint, som om jag befunnit mig i den bästa ekonomiska ställning. Hon visste icke, att jag befann mig i penningförlägenhet, och jag aktade mig väl för att låta henne veta det, ty jag hade föresatt mig att följande dag ensam återvända till Paris för att söka någon bot för denna ledsamma åkomma.
Vid bordet såg jag, att hon var blek och avtärd. Jag hade icke märkt det på spinnhuset, ty den cell, där jag träffat henne var ej vidare ljus. Jag frågade henne, om det kanske var en verkan av den förskräckelse hon utstått, då brodern nedsköts, men hon försäkrade, att hur gripen hon än blivit av denna olycka, härrörde hennes blekhet dock endast därav, att hon i tre månader varit skild från mig.
— Du älskar mig alltså mycket?
— Tusen gånger mer än jag kan säga.
— Och du skall aldrig mer övergiva mig?
— Nej, aldrig, svarade hon, och denna försäkran bekräftades med så många smekningar och eder, att det verkligen tycktes mig otroligt, att hon någonsin skulle kunna glömma dem.
Det har alltid varit min övertygelse, att hon var uppriktig, vilket skäl skulle hon väl haft att förställa sig så? Men hon var ännu mer flyktig, eller rättare, hon var icke längre någonting alls, och kände ej igen sig själv, så snart hon själv befann sig i armod och nöd, medan hon såg för sina ögon kvinnor, som levde i överflöd. Jag skulle snart erhålla ett sista bevis härpå, som övergick alla de föregående
