10
— Jag vill inte truga er, sade jag, att anförtro mig edra hemligheter, men om jag kan vara er till nytta på något sätt, så står jag gärna till er tjänst.
— Ack, svarade han, jag ser inte den minsta ljusning av hopp, det återstår mig intet annat än att underkasta mig mitt öde i all dess hårdhet. Jag reser till Amerika… där får jag åtminstone leva i frihet med den jag älskar. Jag har skrivit till en av mina vänner, som skall låta litet penningmedel komma mig tillhanda i Havre-de-Grace. Jag vet bara inte, hur jag skall komma dit och hur jag skall kunna skaffa denna stackars varelse — han kastade en bedrövad blick på sin älskarinna — någon lindring på vägen.
— Nåväl, sade jag, låt mig göra slut på er förlägenhet. Här är litet pengar, som jag ber er taga emot, det gör mig ont att inte kunna hjälpa er på annat sätt.
Jag gav honom fyra louisdorer, men så att vaktarna ej märkte det, ty jag insåg väl, att om de visste honom vara i besittning av denna summa, så skulle de sälja sina tillmötesgåenden dyrare. Det föll mig också in att underhandla med dem för att åt den unge älskaren utverka tillstånd att utan hinder få tala med sin käresta ända till Havre. Jag vinkade åt anföraren att närma sig och framställde till honom detta förslag. Trots sin fräckhet tycktes han blygas.
— Det är inte så, svarade han med förlägen uppsyn, att vi vägra honom att tala med flickan, men han vill ständigt vara vid hennes sida, det besvärar
