ett ögonblicks eftergivenhet… ett enda ögonblick! Jag skall älska dig tusen gånger mer för det, jag skall bli dig tacksam i hela mitt liv.
Förtrytelsen och överraskningen förlamade min tunga. Hon upprepade sin enträgna begäran, och jag sökte efter ord för att med förakt tillbakavisa den. Men då hon hörde dörren till förmaket öppnas, grep hon med ena handen om mitt hår, som upplöst hängde ned över skuldrorna, med den andra tog hon sin toalettspegel. Därpå uppbjöd hon alla sina krafter för att draga mig i detta tillstånd till dörren, och sedan hon med knät stött upp denna, erbjöd hon den främmande, som bullret tycktes ha hejdat mitt i rummet, en scen, ägnad att förorsaka honom ej ringa förvåning.
Jag såg en särdeles välklädd man, men av ett ganska obehagligt utseende.
Oaktat den förlägenhet, vari detta uppträde försatte honom, underlät han icke att hälsa med en djup bugning. Manon gav honom icke tid att öppna munnen, hon räckte fram sin spegel och sade:
— Se här, min herre, betrakta er noga och giv mig sedan rätt. Ni ber mig om kärlek. Här är den man, som jag älskar och som jag svurit att älska i hela mitt liv. Jämför själv! Om ni tror er kunna göra honom mitt hjärta stridigt, så säg mig på vilken grund! Ty jag försäkrar er, att i er ödmjuka tjänarinnas ögon uppväga inte alla Italiens prinsar ett enda av de hårstrån jag håller i min hand.
