174
Då jag en stund förblev tyst och hon märkte, hur upprörd jag var, såg jag henne darra, uppenbarligen av fruktan. Denna syn förmådde jag icke uthärda.
— Ack Manon, sade jag innerligt, trolösa och menediga Manon! Varmed skall jag begynna mina klagomål? Jag ser dig blek och skälvande, och jag är alltjämt så känslig för dina minsta lidanden, att jag fruktar att bedröva dig alltför mycket med mina förebråelser. Men Manon, det säger jag dig, mitt hjärta är genomborrat av sorgen över ditt förräderi. Sådana sår tillfogar man inte en älskare, om man ej har beslutit hans död. Detta är tredje gången, Manon, jag har noga räknat dem… det är inte möjligt att glömma sådant. Nu tillkommer det dig att i denna stund avgöra vilket parti du vill taga, ty mitt sargade hjärta kan inte ännu en gång uthärda en så grym behandling. Jag känner att det dukar under och är nära att brista av smärta. Jag förmår inte mer, tillade jag, i det jag segnade ned på en stol, jag har knappast ens styrka att tala och hålla mig upprätt.
Hon svarade icke ett ord, men då jag satte mig, sjönk hon ned på sina knän och stödde sitt huvud mot mina, i det hon dolde sitt ansikte med mina händer. Jag kände, att hon vätte dem med tårar. O gudar, vilka känslor genombävade icke mitt bröst!
— Ack, Manon, Manon, återtog jag med en suck, det är väl sent att skänka mig tårar, sedan du vållat
