196
ADERTONDE KAPITLET.
Vi foro bort i samma vagn. Hon vilade i min famn. Jag hade icke hört henne yttra ett ord alltsedan G. M. först uppenbarade sig, men nu, då hon var ensam med mig, sade hon mig otaliga ömma ord och förebrådde sig att ha vållat min olycka. Jag försäkrade henne, att jag aldrig skulle beklaga mig över mitt öde, så länge hon icke upphörde att älska mig.
— Det är inte jag, som är att beklaga, fortfor jag. — Några månaders fängelse förskräcker mig inte, och jag föredrar alltid Châtelet framför Saint-Lazare. Det är för dig, min älskade, som mitt hjärta bävar. Vilket öde för en så förtjusande varelse! O himmel, hur kan du så hårt behandla det fullkomligaste av dina verk? Varför ha vi inte båda kommit till världen med egenskaper, som motsvara vårt elände? Vi ha begåvats med själ, smak och känsla… ack vad båtar det oss?… under det så många gemena människor, värda vårt öde, åtnjuta lyckans alla förmåner!
Dessa betraktelser uppfyllde mig med svårmod. Men detta var dock ett intet i jämförelse med dem, som rörde framtiden, ty jag förtärdes av farhågor för Manon. Hon hade redan suttit på spinnhuset, och ehuru hon lyckligt och väl kommit ut därifrån,
